Mandelkärnan L’amygdale

Mandelkarnan

När jag fyllde år i år, fick jag en bok av en mycket god vän till mig. Det är romanen “Mandelkärnan” av Inger Alfvén.
    För första gången känner jag att jag har lite svårt att skriva om en bok. Nog för att den väckte så många tankar.

Vad handlar boken om?
Boken handlar om Laura, vars mor är argentinare och vars far är svensk. Laura kommer tillbaka till Sverige när hon är 12 år gammal. Hennes mor är svårt sjuk och skickar Laura till sin morbror, har Lauras mor sagt. Men det visar sig att mannen är hennes biologiska far. Varför har då hennes mor ljugit för henne?
    I boken får man följa Laura från det hon är 12 år tills hon i trettioårsåldern tar ett beslut som kommer att förändra inte bara hennes liv men också livet till den man hon älskar.
    Bokens titel beror på att Lauras far, en eminent forskare på Karolinska institutet, sitter med sin dotter på kvällarna och lär henne hur hjärnan är uppbyggd. På en hjärnmodell visar han henne amygdalan eller mandelkärnan, “centrum för det emotionella minnet”, som han studerar.

Vad tyckte jag om boken?
Jag blev väldigt berörd av boken, av den enkla anledningen att jag kände igen mig lite i Lauras liv, men också därför att många meningar väckte diverse tankar hos mig.
     Mannen som Laura älskar är också forskare och föreläser; det är på en av hans föreläsningar som Laura träffar honom första gången. “Vi lever som om jorden tålde hur mycket misshandel som helst”, säger han bland annat. Och det tyckte jag var så bra skrivet. För det är så sant. Jorden misshandlas och alldeles för få tänker på det. Han menar också att “tänka om och börja handla betyder att avstå något”. Man kan inte längre fortsätta leva som man gör. Jorden utarmas, så vi måste ändra vårt levnadssätt och lära oss att avstå från saker som vi tycker om, om det ska vara hållbart.
     En annan mening som väckte en tanke var när Laura kommer ihåg det som hennes mor har sagt till henne, då hon skulle skickas till Sverige. “Det är samma luft vi andas.” För att trösta sin dotter från att hon ska behöva åka till andra sidan jordklotet, säger Lauras mor detta till henne: “Det är samma luft vi andas.” Oavsett hur långt man är från varandra, så finns vi ändå nära varandra, därför att luften som vi delar är den samma.
     “Men inuti känslan av våldsam styrka, långt innanför hennes febrila verksamhetslust och engagemang i andra, låg skakningen på lur och kunde när som helst brista i gråt.” Denna mening kunde ha skrivits för mig. För ibland känns det exakt så.

Som avslutning citerar jag några meningar som jag låter tala för sig själva:
     “Ingenting vet man med bestämdhet om en annan människa.”
     “Varje människa var en med möda byggd värld, omöjlig att i sina detaljer förmedla till någon annan, och förlorad i samma ögonblick som hjärnan inte längre fick sin försörjning av syre och socker.”
     “Det finns faktiskt annat av värde än barn här i livet.”
     “När slår man hål på bilderna av sina föräldrar, så att de äntligen kan få bli vanliga människor.”
     “Jag trodde aldrig att det skulle bli så här, mumlar det i henne, men hon vet inte om hon syftar på sitt nyväckta intresse för det förflutna eller på att de som vetat något kunde förloras och ta sin kunskap med sig.”

Mandelkarnan

Pour mon anniversaire, une très bonne amie m’a offert un livre. “L’amygdale”, un roman d’Inger Alfvén, une romancière suédoise. Je ne sais pas si ce livre est traduit en français. Donc lorsque je cite le livre dans cet article, ce sera mes propres traductions. J’espère que vous excuserez mes fautes de français.
    Pour la première fois, je sens que j’ai du mal à écrire sur un livre. Probablement, parce qu’il a éveillé beaucoup de pensées.

De quoi parle le livre?
Mais il parle de Laura, dont la mère est Argentine et dont le père est suédois. Laura revient en Suède, quand elle a 12 ans. Sa mère est gravement malade et envoie Laura chez son oncle; c’est ce que la mère de Laura prétend. Mais il s’avère que cet homme est le père de Laura. Pourquoi a-t-elle donc menti?
    Tout au long du livre, on suit Laura, de ses 12 ans, jusqu’à ce que passée 30 ans, elle prend une décision qui va changer non seulement sa vie, mais aussi celle de celui qu’elle aime.
    Le titre du livre dépend du fait que le père de Laura, un chercheur reconnu à l’institut Karolinska à Stockholm, apprend à sa fille comment le cerveau humain fonctionne et lui montre sur un modèle où est situé l’amygdale, “le centre de la mémoire émotionnelle”, qu’il étudie.

Mon opinion sur le livre
Ce livre m’a beaucoup touché, pour la simple raison que je me reconnaissais un peu dans la vie de Laura, mais aussi parce que certaines phrases ont éveillés des réflexions en moi.
    L’homme que Laura aime est aussi chercheur et donne des conférences; c’est lors de l’une de ses conférences que Laura le rencontre pour la première fois. “Nous vivons comme si la terre supportait n’importe combien de mauvais traitements”, dit-il entre autre. Et j’ai trouvé que c’était bien dit. Parce que c’est vrai. La terre subit des mauvais traitements et trop peu de personnes y pensent. Il estime aussi que “changer ses pensées et commencer à agir, c’est à se priver de certaines choses”. On ne peut pas continuer à vivre comme on fait. La terre s’appauvrit, donc il faut changer notre style de vie et apprendre à se priver de choses que l’on aime, si l’on veut que nos efforts soient durables.
    Une autre phrase qui éveilla une réflexion fut quand Laura se souvient de ce que sa mère lui a dit avant que Laura ne parte pour la Suède. “C’est le même air que nous respirons.” Pour consoler sa fille, qui doit se rendre à l’autre bout du monde, la mère de Laura lui dit ceci: “C’est le même air que nous respirons.” Quelque soit la distance qui nous sépare, nous sommes quand même près l’un de l’autre, car l’air que nous partageons est le même.
    “Mais derrière cette sensation de force énorme, loin derrière ses activités débordantes et son engagement pour les autres, les tremblements étaient à l’affût et pouvaient n’importe quand fondre en larmes. Cette phrase aurait pu être écrite pour moi, parce que certaines fois, c’est exactement ce que je ressens.

En tant que conclusion, je veux citer quelques phrases que je laisse parler par elles-mêmes:
     “On ne sait rien de certain sur un autre être humain.”
     “Chaque être humain est un monde construit avec peine, impossible à transmettre en détail á quelqu’un d’autre, et perdu au même instant où le cerveau ne reçoit plus son approvisionnement en sucre et oxygène.”
      “Il y a en effet d’autres choses que les enfants qui ont de la valeur dans la vie.”
      “Quand perce-t-on des trous dans les images de nos parents, pour qu’enfin ils deviennent des personnes ordinaires.”
      “Je n’aurais jamais cru que cela arriverait, murmure une voix en elle, mais elle ne sait pas si cela se rapporte à son nouvel intérêt pour le passé ou au fait que l’on pouvait perdre ceux qui savaient quelque chose et qu’ils emporteraient leur savoir avec eux.”

avatar

Om admin

Vill ni veta mer om mig, kan ni läsa mer på: Si vous voulez en savoir plus sur moi, allez sur: www.cecile.cc
Det här inlägget postades i Böcker Livres. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*