I muntra damers sällskap En charmante compagnie

i muntra damers sällskap

“Hon hade så mycket kärlek att ge – hon hade alltid känt det så – och nu fanns det någon hon kunde ge den kärleken till, och det, visste hon, var bra; för det är det som räddar oss, det är det som gör vår smärta och vår sorg uthärdlig – detta att ge kärlek till andra, detta att dela med sig av sitt hjärta.”

Med dessa väldigt viktiga och sanna ord avslutas Alexander McCall Smiths roman “I muntra damers sällskap”, som jag precis har läst klart. Boken ingår i en serie om Mma Ramotswe som är privatdetektiv i Botswana.
      Jag valde att börja min recension om boken med dessa bokens sista ord, för jag tyckte att det var så vackert sagt och därför att det är sant, och genomsyrar hela mitt liv. Det finns inget vackrare än att ge kärlek, och det är det som bär oss genom livet.

Vad handlar boken om?
I den här boken fortsätter man att följa Mma Ramotswe, som nu har gift sig med mr J.L.B. Matekoni. Under bokens gång får hon problem med sin trotjänare och älskade vita skåpbil; med sin före detta man som pressar henne på pengar; med en försvunnen Zambier som olovligen tog en stor summa pengar med sig; och med hennes mans ena lärling som inte uppför sig som han borde.
     Alla dessa problem får sin lösning, dock får man aldrig svar på var pumpan, som hamnade i hennes trädgård, kom ifrån, och om det fanns en koppling mellan pumpan och inbrottstjuvens försvunna kakibyxor. Ja, det låter väldigt intressant, eller hur? 🙂 Jag refererar bara till en händelse i början av boken, då Mma Ramotswe tar en inbrottstjuv på bar gärning, och i flykten lämnar han sina byxor, vilka dagen efter är försvunna från balkongräcket där Mma Ramotswe hade hängt dem, och hon hittar en pumpa i stället.

Vad tyckte jag om boken?
Den här boken var lagom lättläst, precis som den förra. Den gav mig lite avkoppling, men lyckades inte fjärma mig från verkligheten, då jag, när jag läste boken, stannade på många olika ställen och tänkte på mina elever och på det grammatiska moment vi precis hade gått igenom i klassrummet; nämligen relativa bisatser. 🙂
     För de oinvigde ska jag ge exempel på det:
”Den eftermiddagen såg Mma Ramotswe till att hon och mr J.L.B. Matekoni återvände till huset på Zebra Drive i god tid före klockan fem, något som hade börjat bli allt svårare.”
”Mr J.L.B. Matekoni hade varit speciellt nöjd med det sätt på vilket han [mr Polopetsi] städade skåpen i verkstaden.”
”Mma Makutsi hade just hört om en ung flicka vars båda föräldrar hade dött.”
”Men det skulle vara bra för henne att hitta en trevlig man, om det fanns några sådana kvar, vilket var något som Mma Ramotswe började tvivla lite på.”
     Alla dessa meningar har ingen koppling till varandra. Det enda de har gemensamt är att de innehåller relativa bisatser. En relativ bisats är en bisats som börjar med ett relativt pronomen, t.ex. “som”, “vilket” och “vars” i meningarna ovan.
     Jag tycker att det är roligt med svensk grammatik. Men jag känner mig lite yrkesskadad, 🙂 när det enda jag tänker på när jag läser en bok, är att jag ska använda det jag läser i min undervisning. Men det gör inget, för det blir ett sätt att få in historier i klassrummet, precis som författaren skriver: ”Ett liv utan historier skulle inte vara något liv alls.” och därför måste jag föra dessa historier vidare till mina elever… och sedan får de lite grammatik på köpet. 🙂

“Elle avait beaucoup d’amour à donner – elle l’avait toujours ressenti – et maintenant, il y avait une personne à laquelle elle pouvait donner son amour, et cela, elle le savait, c’était bien; car c’est ce qui nous sauve, c’est ce qui rend notre douleur et notre peine supportable – ceci de donner de l’amour aux autres, ceci de pouvoir partager son cœur.” (Ma traduction du texte que j’ai lu en suédois, je ne sais pas comment il a exactement été traduit en français.)

Par ces mots, tellement vrais et si importants, se termine le roman d’Alexander McCall Smith “En charmante compagnie”, que je viens de finir de lire. Ce livre fait parti d’une série sur Mma Ramotswe détective privée au Botswana.
     J’ai choisi de commencer mon compte rendu avec les derniers mots de ce livre, car j’ai trouvé cela joliment écrit et parce que c’est vrai, et cela imprègne ma vie. Il n’y a rien de plus beau que de donner son amour, et c’est ce qui nous porte dans la vie.

De quoi parle le livre?
Dans ce livre-ci, on continue à suivre Mma Ramotswe, qui est enfin mariée à mr J.L.B. Matekoni. Tout au long du livre, elle a des problèmes avec sa fidèle servante, sa fourgonnette blanche tant aimée; avec son ancien mari qui lui fait du chantage; avec un Zambien qui a illicitement disparu avec une grosse somme d’argent; et avec l’un des deux apprentis de son mari qui ne se comporte pas comme il le devrait (l’apprenti, pas le mari). 🙂
     Tous ces problèmes trouvent leurs solutions, mais on n’apprend jamais d’où vient la citrouille qui a atterri dans le jardin de Mma Ramotswe, et s’il y a un lien entre la citrouille et la disparition du pantalon kaki du cambrioleur. Oui, cela semble très intéressant, n’est-ce pas? 🙂 Je fais juste allusion à un incident au début du livre, lorsque Mma Ramotswe prend un cambrioleur en flagrant délit, et en s’enfuyant, celui-ci laisse son pantalon; Mma Ramotswe le pose sur sa balustrade, mais le jour suivant ce pantalon a disparu, et elle trouve une citrouille à la place.

Mon opinion sur le livre
Ce livre est assez facile à lire, exactement comme le précédent. Il m’a apporté un peu de détente, mais n’a pas réussi à me détacher de la réalité, car, lorsque je lisais ce livre, je me suis arrêtée à beaucoup d’endroits, parce que je pensais à mes élèves et à l’élément de grammaire que nous avions récemment traité en classe; à savoir, les pronoms relatifs. 🙂
    Vu que j’ai lu ce livre en suédois, je ne peux pas donner des exemples en français, comme je l’ai fait dans le texte suédois ci-dessus.
    Je vais donc en conclure, en disant que j’aime beaucoup la grammaire suédoise. Mais je me sens “accidentée du travail” :-), quand la seule chose à laquelle je pense quand je lis un livre, est à l’utiliser dans mon enseignement. Mais ça ne fait rien, car c’est une façon de faire rentrer des histoires en classe, exactement comme l’écrivain lui-même le nomme: “Une vie sans histoires ne serait pas une vie du tout.” c’est donc pourquoi je dois transmettre ces histoires à mes élèves… et en prime, je leur fais un peu de grammaire. 🙂

avatar

Om admin

Vill ni veta mer om mig, kan ni läsa mer på: Si vous voulez en savoir plus sur moi, allez sur: www.cecile.cc
Det här inlägget postades i Att vara lärare Être prof, Bilder Photos, Böcker Livres, Citat Citation, Tankar Pensées. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*