Sarahs nyckel Elle s’appelait Sarah

sarahs nyckel

Natten till lördag kunde jag inte sova, så jag bestämde mig för att börja läsa Tatiana de Rosnays bok “Sarahs nyckel”. Jag borde aldrig ha börjat. 🙂 För jag kunde inte sluta. 🙂 Det tog mig 6 timmar att läsa bokens drygt 380 sidor. Jag var färdig kl.5:30 på lördagsmorgonen.
      När jag lästes slungades jag tillbaka i tiden. Närmare bestämt den 16 juli 1942 i Paris. Bokens personer är fiktiva, men händelserna har verkligen hänt:
”Den 16 och 17 juli 1942 arresterades, i Paris och förorterna omkring, 13 152 judar som sedan deporterades och mördades i Auschwitz. I Vélodrome d’Hiver, som tidigare låg på denna plats [boulevard de Grenelle], trängdes 1 129 män, 2 916 kvinnor och 4 115 barn ihop under omänskliga förhållanden av Vichyregimens poliser, på order av de nazistiska ockupanterna. Må de som försökte rädda dem tackas. Du som passerar förbi, glöm aldrig!”
     Den här texten, som jag citerar från boken, är en översättning till en text som finns på en minnesskylt, som står där Vélodrome d’Hiver stod i Paris (se bilden i slutet av den här artikeln). Vélodrome d’Hiver, eller Vél d’Hiv som den vanligen kallas, var en inomhusbana, som användes till cykeltävlingar. Under flera dagar stängdes in judar där, utan mat och vatten. Byggnaden revs i slutet av 1950-talet.

Vad handlar boken om?
Boken handlar om Sarah, en liten tioårig judisk flicka, som gömmer sin fyraårige bror i ett lönnskåp; hon låser den väl kamouflerade dörren och tar nyckeln med sig, när polisen kommer och hämtar henne och hennes mor mitt i natten, den 16 juli 1942. Sarah är övertygad att allt snart ska ordna sig. Hon tror att hon snart ska kunna komma tillbaka för att befria sin lillebror, som litar på henne och som snällt väntar på hennes återkomst. Hur det går med den lille Michel i skåpet, får man reda på i mitten av boken; jag ska inte avslöja något här.
       Boken har dock en parallell handling. Julia är gift med Bertrand och bor i Paris med sin 10-åriga dotter, Zoë. Julia är journalist på en amerikansk tidning och blir ombedd att skriva en artikel om händelserna kring “Vél d’Hiv-räden”, för året är 2002, och det ska snart firas minnet av att räden mot judarna hände för 60 år sedan.
       Under bokens gång, visar det sig att Bertrands farföräldrar har bott sedan 1942 i lägenheten där Sarah bodde. Julia vill veta mer om hur Bertrands farföräldrar fick tag i lägenheten, och så småningom kopplas samman dessa två berättelser, och det som avslöjas är inte alltid positivt.

Vad tyckte jag om boken?
Boken fascinerade mig. När jag hade börjat kunde jag inte sluta. Därför sträckläste jag den. Det var skönt att läsa den mitt i natten. Det kändes som om tiden hade stannat. Det var bara jag, Sarah och Julia i olika epoker, men ändå knutna samman.
     När jag läste den, tänkte jag tillbaka på den tiden jag gick i skolan, i Frankrike, och om dessa händelser som jag lärde mig på historielektionerna, men jag upptäckte att jag inte visste tillräckligt. Jag tänkte på min systerdotter, som också snart är 10 år, i samma ålder som Sarah i boken.
     Det som jag också tyckte var intressant, var människornas ovilja att prata om Vél d’Hiv-räden, som om de skämdes för vad Frankrikes regim gjorde 1942. Det var nämligen så att nazisterna hade gett order att judiska män skulle arresteras, men den franska polisen beslutade då att också fånga kvinnor och barn. Dessa skickades sedan till läger utanför Paris, där barn skildes från sina föräldrar och lämnades också under omänskliga förhållanden, innan de blandades med andra vuxna, som inte var deras egna föräldrar och sedan också skickades till Auschwitz.

Därför vill jag avsluta det här blogginlägget med viktiga ord: “Zakhor Al Tichkah”, som på hebreiska betyder: “Kom ihåg. Glöm aldrig.” Man ska inte skämmas över sin historia, man ska inte dölja den, utan man ska minnas den. För om vi glömmer då kommer historien att upprepa sig. Och detta får aldrig mer hända igen.

Durant la nuit de vendredi à dimanche, je ne pouvais pas dormir, alors j’ai décidé de commencer le roman de Tatiana de Rosnay “Elle s’appelait Sarah”. Je n’aurais jamais dû commencer. 🙂 Parce que je n’ai pas pu m’arrêter. 🙂 Cela m’a pris 6 heures pour lire les 380 pages du roman. Je l’ai fini à 5h30 du matin.
     En lisant, je me suis retrouvée projetée en arrière dans le temps. Plus exactement le 16 juillet 1942 à Paris. Les personnages du roman sont fictifs, mais les évènements ont vraiment eu lieu:
”Les 16 et 17 juillet 1942, 13152 juifs furent arrêtés dans Paris et sa banlieue, déportés et assassinés à Auschwitz. Dans le Vélodrome d’Hiver qui s’élevait ici [boulevard de Grenelle] 4115 enfants, 2916 femmes, 1129 hommes furent parqués dans des conditions inhumaines par la police du gouvernement de Vichy, sur ordre des occupants nazis. Que ceux qui ont tenté de leur venir en aide soient remerciés. Passant, souviens-toi!”
    Ce texte que je cite du livre se trouve sur une plaque commémorative là où le Vélodrome d’Hiver se trouvait à Paris (voir la photo à la fin de cet article). Le vélodrome d’Hiver ou le Vél d’Hiv, comme il est plus souvent appelé, était un stade utilisé pour des compétitions. Pendant plusieurs jours y furent enfermés des juifs, sans eau ni nourriture. Ce bâtiment fut détruit à la fin des années cinquante.

De quoi parle le livre?
Le livre parle de Sarah, une petite fille juive de 10 ans, qui cache son petit frère âgé de quatre ans dans un placard secret; elle en ferme la porte à clé et emporte la clef avec elle, lorsque la police vient la chercher elle et sa mère en pleine nuit, le 16 juillet 1942. Sarah est certaine que tout va bientôt s’arranger. Elle croit qu’elle va bientôt pouvoir revenir pour délivrer son petit frère, qui lui fait confiance et attend sagement le retour de sa sœur. Comment cela se passe pour le petit Michel dans le placard, on l’apprend au milieu du livre; je ne vais rien dévoiler ici.
     Le livre a une intrigue parallèle. Julia est mariée à Bertrand et habite à Paris avec sa fille Zoë, âgée de 10 ans. Julia est journaliste et travaille pour un journal américain; on lui demande d’écrire un article sur le rafle du Vél d’Hiv pour la commémoration; car nous sommes en 2002, et cela fait 60 ans que la rafle a eu lieu.
     Au long du livre, on apprend aussi que les grands-parents de Bertrand ont habité depuis 1942 dans l’appartement où Sarah habitait. Julia veut savoir comment les grands-parents de Bertrand ont eu accès à cet appartement, et peu à peu, ces deux intrigues se relient l’une à l’autre, et ce qui est dévoilé n’est pas toujours positifs.

Mon opinion sur le livre
Ce livre m’a fasciné. Après l’avoir commencé, je n’ai pas pu m’arrêter. C’est pourquoi je l’ai lu d’un trait. C’était agréable de pouvoir le lire en pleine nuit. J’avais l’impression que le temps était figé. Il n’y avait que moi, Sarah et Julia à des époques différentes, mais en même temps reliées.
     Lorsque je lisais ce livre, je repensais au temps où j’allais à l’école, et à ces évènements que j’apprenais durant les cours d’histoire, mais je me rends compte que je n’en savais pas assez. Je pensais aussi à ma nièce, qui a bientôt 10 ans, le même âge que Sarah dans le livre.
     Ce que j’ai aussi trouvé intéressant, c’était l’aversion des gens à parler de la rafle du Vél d’ Hiv, comme s’ils avaient honte de ce que le gouvernement français a fait en 1942. Les nazis avaient donné l’ordre d’arrêter les hommes juifs, mais la police française pris la décision d’arrêter aussi des femmes et des enfants. Ceux-ci furent d’abord déportés dans des camps en dehors de Paris, où les enfants furent séparés de leurs parents et laissés dans des conditions inhumaines, avant d’être remélangés à des adultes, qui n’étaient pas leurs propres parents, pour ensuite être envoyés à Auschwitz pour y être assassinés.

C’est pourquoi je veux terminer cet article avec ces mots importants: “Zakhor Al Tichkah”, qui en hébreux signifient: “Souviens-toi. N’oublie jamais.” On ne doit pas avoir honte de son histoire, on ne doit pas la cacher, mais on doit s’en souvenir. Car si on l’oublie, l’histoire va se répéter. Et cela ne doit jamais arriver de nouveau.

Rafle_du_Vel_d'Hiv_jardin_du_souvenir_plaque

Bilden är hämtad från/Cette image est prise de:
http://fr.wikipedia.org/wiki/V%C3%A9lodrome_d%27Hiver

avatar

Om admin

Vill ni veta mer om mig, kan ni läsa mer på: Si vous voulez en savoir plus sur moi, allez sur: www.cecile.cc
Det här inlägget postades i Bilder Photos, Böcker Livres, Tankar Pensées. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Sarahs nyckel Elle s’appelait Sarah

  1. avatar alanispat skriver:

    Welcome to my blog ,
    I’m Alanis Patton.
    If you’ve ever been too busy and couldn’t finish a research assignment , then you’ve come to the right place. I help students in all areas of the writing technique. I can also write the assignment from start to finish.
    My career as an academic writer started during my school years . After learning that I was very talented in the field of academic writing, I decided to take it up as a profession.

    Skilled Academic Writer- Alanis Patton- Greaternewarkcharterschool Corp

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*