De målade grottornas land Le pays des grottes sacrées

Auel5

Efter 668 sidor är jag tillbaka från min resa i stenåldern. Jag har läst färdigt den sjätte och sista boken i serien om Ayla: Cromagnon-flickan som uppfostras av Neandertalare; Ayla, kvinnan som upptäcker att man kan göra eld genom att slå i “eldstenarna”; Ayla, kvinnan som tämjer en varg och en häst; Ayla, kvinnan som besitter en oerhörd kunskap om hur olika örter och växter botar olika sjukdomar.

Vad handlar boken om?
Boken “De målade grottornas land” är den sista i serien, och den handlar om Ayla, som ska lära sig att bli Zelandoni. Zelandonin är personen med högst status i samhället, det är hon eller han som innehar kunskap och sjukdomar, växter och som har kontakt med andevärlden.
        Under bokens gång besöker Ayla olika målade grottor och måste visa sig värdig att inta rollen som Zelandoni. Hon “kallas” att bli Zelandoni, och måste göra ett stort offer, för att få kunskap som kommer att förändra livet för alla människorna.

Vad tyckte jag om boken?
Jag måste tyvärr säga att boken var till största del, en oerhörd besvikelse. Första kapitlet är spännande och man hoppas att hela boken ska fortsätta i samma anda. Men de efterföljande 400 sidorna är platta. Det händer inget. Ayla besöker en massa grottor och det är beskrivningar på allt hon ser. Det tjatas om “Moderhymnen”, som är en sång som sjungs i Moderns ära. “Modern” är som en gudinna som Zelandonierna tror på. Att Ayla har en speciell dialekt tjatas det också om varje gång hon träffar nya människor; de reagerar på samma sak, att hon inte kan tala ordentligt och att hon går runt med en varg och en häst.
        Men efter sidan 457 blir det äntligen spännande. Och jag berörs till tårar i slutet av boken.
        Jag är i alla fall glad att det är slut med berättelsen om Ayla. Eller jag hoppas att det är slut och att Jean M Auel inte kommer att skriva en fortsättning, för jag kommer absolut inte att läsa den. Det var så många “onödiga” sidor. Precis som i föregående bok, “Nionde grottan” var det väldigt mycket som hade kunnat förkortas.
        De fyra första böckerna tyckte jag väldigt mycket om: “Grottbjörnens folk”, “Hästarnas dal”, “Mammutjägarna” och “Stäppvandringen”. De var lika “tjocka” allihopa, över 600 sidor var. Men när man läste den femte boken, kändes det mer som att författaren hade fått betalt per ord, och att hon fyllde sin bok med väldigt mycket som hade kunnat strykas. Samma hände i den sista boken, även om den ändå blev lite bättre. Jag kan i alla fall avsluta med att säga att det finns drygt 200 sidor som är värda att läsas.
clip_image002

Après 668 pages, je suis de retour de mon voyage à l’âge de pierre. Je viens de finir de lire le sixième et dernier livre de la série sur Ayla: la jeune fille Cro-Magnon qui est élevée par des Néanderthaliens; Ayla, la femme qui découvre comment faire du feu avec des “pierres à feu”; Ayla, la femme qui apprivoise un loup et un cheval; Ayla, la femme qui possède un savoir énorme sur les plantes guérissantes.

De quoi parle le livre?
Le livre “Le pays des grottes sacrées” est le dernier de la série, et parle d’Ayla qui fait son apprentissage pour devenir Zelandoni. La Zelandoni est la personne qui a le statut le plus élevé de la société, et il ou elle est celui qui a la connaissance des maladies, des herbes et qui peut entrer en contact avec le monde des esprits.
         Au cours du livre, Ayla visite diverses grottes peintes et doit se montrer digne de devenir Zelandoni. Elle est finalement “appelée” à être Zelandoni, et doit faire un énorme sacrifice pour acquérir une connaissance qui va changer la vie de tous les êtres humains.

Mon opinion sur le livre
Je dois malheureusement avouer que la plus grande partie du livre a été une énorme déception. Le premier chapitre est intéressant et l’on espère que le reste du livre va continuer à nous tenir en haleine. Mais les 400 pages suivantes sont plates. Il ne se passe rien. Ayla visite pleins de grottes et ce sont des descriptions de peintures qui s’étalent page après page, et c’est un rabâchage du chant de la mère. Ce chant est chanté en l’honneur de la mère, qui correspond à peu près à une déesse en laquelle les Zelandoniens croient. Le fait qu’Ayla parle avec un dialecte différent des autres, est aussi un fait que l’auteur rabâche à chaque fois qu’Ayla rencontre de nouvelles personnes, ainsi que le fait qu’elle a un loup et un cheval apprivoisé.
          Mais enfin, après la page 457, le livre commence à être passionnant, et j’en suis affectée au point d’en pleurer à la fin du livre.
          Je suis en tout cas contente que le conte d’Ayla soit fini. Enfin, j’espère qu’il est fini et que Jean M Auel n’écrira pas une suite, parce que je ne la lirai pas. Il y avait trop de pages “inutiles”. Comme dans le précédent livre, “Les refuges de pierre”, il y avait beaucoup de choses qui auraient pu être écourtées.
          J’ai beaucoup aimé les quatre premiers livres: ”Le Clan de l’Ours des cavernes”, ”La Vallée des chevaux”, ”Les Chasseurs de mammouths” et ”Le Grand Voyage”. Ils étaient aussi “énormes”, plus de 600 pages chacun. Mais lorsque je lisais le cinquième livre, j’avais l’impression que l’auteur avait été payée au nombre de mots, et qu’elle remplissait son livre avec beaucoup de choses qui auraient pu être ôtées. J’ai ressenti la même chose dans ce dernier livre, même s’il était un peu mieux que l’avant dernier. Car il y a au moins 200 pages qui valent la peine d’êtres lues. Ler

avatar

Om admin

Vill ni veta mer om mig, kan ni läsa mer på: Si vous voulez en savoir plus sur moi, allez sur: www.cecile.cc
Det här inlägget postades i Bilder Photos, Böcker Livres, Tankar Pensées. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*