Cyber space versus real life

När jag kom hem kl.1 i natt, efter att ha tillbringat en mycket trevlig kväll med underbara vänner, kom jag på att jag inte hade tittat på klockan på hela kvällen. Eftersom jag inte har något armbandsur, brukar jag titta på klockan på min mobil; så när jag kom hem i natt, tänkte jag på att ingen av oss i sällskapet hade tittat på sin mobil på hela kvällen. Ingen hade taggat mig i ett inlägg och berättat för resten av världen att jag befann mig just där, just då, med just dem. Det var så befriande, att få umgås med människor som trivdes mer i mitt sällskap än att få berätta för andra via sina mobiler vad de gjorde just nu.
Tyvärr är det så numera att många behöver berätta vad de gör just nu för andra som inte är med. Jag kanske må vara en dinosaurie; jag har tillgång till Facebook i min mobil, men jag tar aldrig upp den när jag umgås med andra. Om jag har varit med om något spännande, kan jag då inte få berätta det sedan? Och berätta hur det var, i stället för att på stunden direkt säga var jag befinner mig och “tagga” alla i mitt sällskap på Facebook?
Finns det ingen som reflekterar över det? Ni som alltid måste berätta för hela världen var ni är, vad ni gör och med vilka ni befinner er, har ni aldrig tänkt på hur det kan uppfattas av ert sällskap? Jag har aldrig sagt det förut, men jag tycker att jag nu måste faktiskt säga det. Jag känner mig inte viktig, när jag umgås med någon, och det är viktigare för den här personen att ta en bild på sällskapet, tagga en på Facebook och skicka det till cyberrymden.
Idag såg jag att min syster hade lagt upp bilder på sin resa till Marocko, som hon gjorde i december. Och det var så underbart vackra bilder! Inte “Instagram-suddiga” bilder, utan bearbetade, med en tanke bakom varje bild. Jag är glad att veta att det fortfarande finns vettiga människor som föredrar den riktiga världen framför den virtuella.
Några kanske kommer att ta illa vid sig av det jag har skrivit ovan, men mitt syfte är att få er att reflektera över det jag har sagt. Jag vill bara säga att det var så befriande igår kväll och få umgås med vänner i den riktiga världen, utan att någon visste var jag befann mig. Ingen saknade mig ändå. Ler
Jag önskar er alla en underbar dag, och jag hoppas att ni kan släppa mobilen en stund och titta runt omkring er, så att ni kan upptäcka att det faktiskt finns en trevlig medmänniska som sitter mittemot. Blinkar

Quand je suis rentrée cette nuit à une heure du matin, après avoir passé une agréable soirée avec des amis super sympas, je me suis rendue compte que je n’avais pas regardé l’heure de toute la soirée. Puisque je n’ai pas de montre, si je dois regarder l’heure, je la regarde sur mon portable; et c’est là que je me suis dit cette nuit, en rentrant, que personne durant toute la soirée, n’avait regardé son portable. Personne ne m’avait identifiée dans un statut et raconté au reste du monde, où je me trouvais, à cet instant et avec qui. C’était tellement relaxant, de passer du temps avec des personnes qui se plaisaient plus en ma compagnie que de raconter à d’autres par le biais de leurs portable ce qu’ils faisaient au moment présent.
Malheureusement, de nos jours, beaucoup de personnes ont le besoin de raconter ce qu’ils font à d’autres qui ne sont pas avec eux. Je suis peut-être un dinosaure; j’ai accès à Facebook sur mon portable, mais je ne m’en sers jamais quand je suis en compagnie de quelqu’un. S’il m’est arrivé quelque chose d’intéressant, est-ce que je ne peux pas le raconter plus tard? Et dire comment c’était, au lieu de dire directement au moment où cela se passe ce que je fais, où je suis et avec qui je suis?
N’y a-t-il personne qui y réfléchit? Vous qui devez toujours raconter au monde entier où vous êtes, ce que vous faites et avec qui vous vous trouvez, n’avez-vous jamais pensé, comment cela peut-être interprété par votre compagnie? Je ne l’ai jamais dit avant, mais il est peut-être temps de le dire. Je ne me sens pas importante, quand je suis en compagnie de quelqu’un et il est plus important pour cette personne de prendre une photo, d’identifier les personnes sur Facebook, et d’envoyer cette photo dans le cyberespace.
Aujourd’hui, j’ai vu que ma sœur avait mit des photos sur Facebook, de son voyage au Maroc qu’elle a fait en décembre. Et c’était tellement agréable de voir des photos si belles! Pas des photos ”Instagram” floues, mais travaillées, avec une pensée derrière chaque photo. Je suis heureuse de voir qu’il reste encore quelques personnes raisonnables, qui préfère le vrai monde au monde virtuel.
Certains prendront sûrement mal ce que je viens d’écrire, mais mon but est de vous faire réfléchir sur ce que j’ai dit. Je veux juste conclure en disant que c’était vraiment relaxant hier soir, de passer du temps avec des amis, dans le monde réel, sans que personne ne sache où je me trouvais. Je n’ai de toutes façons manqué à personne. Ler
Je vous souhaite à tous une bonne journée, et j’espère que vous pouvez lâcher votre portable et regarder autour de vous, afin que vous puissiez vous rendre compte qu’il y a une personne sympa en face de vous. Blinkar

avatar

Om Cécile Tartar Jönsson

Vill ni veta mer om mig, kan ni läsa mer på: Si vous voulez en savoir plus sur moi, allez sur: www.cecile.cc
Det här inlägget postades i Tankar Pensées. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*