Manaf Sababis besök på Arlövs bibliotek

(Article non traduit en français.)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA    OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA    OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På onsdagen den 23/4 var det världsbokdagen som biblioteket i Arlöv firade genom att bjuda in författaren Manaf Sababi att prata om sin debutroman. På gott och ont var vi bara sju personer som kom för att lyssna på honom, och jag kan säga att de som inte kom verkligen missade att lyssna på en väldigt intressant person. Sådana personer som Manaf Sababi borde faktiskt förekomma mer i media, då de representerar en kategori människor, som trots många svårigheter klarar sig väldigt bra i livet och lyckas. Och det var väldigt trevligt att få träffa Manaf, med sin positiva livssyn. Jag önskar bara att mina elever också hade fått träffa honom, så de hade fått ännu en fantastisk förebild på en invandrare som har lyckats i Sverige.

Föredraget började med att Manaf berättade kort om sig själv. Han kom till Sverige 1983 och har nu bott 30 år här. Han kom som flykting från Iran med religiöst förtryck, studerade i Uppsala och 1995 doktorerade han i medicinsk fysiologi. Under en 15 års period arbetade han på Astra Zeneca i Lund tills det lades ner. Då valde han att inte följa med företaget till Göteborg, utan stannade i Lund, där han hade sitt sociala liv och sina barn som då gick i skolan.

Därefter berättade Manaf hur hans bok ”Viljans väg genom ödets landskap” kom till. Upprinnelsen var att han en dag läste i tidningen om skånska kommuner som vägrade att ta emot ensamkommande flytkingbarn. Eftersom han har varit engagerad i diverse frågor (bl.a. miljöfrågor) bestämde han sig för att lägga sin röst i debatten. Manaf ville berätta om människoöden och om de minimala förutsättningar man har när man föds i ett samhälle som Afghanistan. Vi väljer inte själva att komma till den här världen, vi kan inte välja våra föräldrar och platsen där vi ska födas, därför undrar Manaf vem som har större rätt att söka sig till bättre förutsättningar. Han menar att alla bör ha den rätten, inte bara privilegierade människor från överklassen.

Att skriva om huvudpersonens, Farids, liv och kamp skulle vara för Manaf ett bidrag i debatten om att ta emot ensamkommande flyktingbarn och ett sätt att göra upp med religionens inflytande över människoöden, därför att olika religiösa tolkningar kan påverka oss mycket.

Manaf har dyslexi och säger om sig själv att han inte är språkligt begåvad, därför läste han medicin, säger han med glimten i ögat. ”Det var ingen självklarhet att skriva på svenska”, men målgruppen var Sveriges politiker. ”Det var inte lätt att skriva”, fortsätter Manaf ”men skam den som ger sig”. Så han kämpade och resultatet går att läsa i hans debutroman ”Viljans väg genom ödets landskap”. Genom att berätta om Farid och om ett människoöde, vill han berätta att det faktiskt finns barn som har dessa negativa erfarenheter och upplevelser. Kommunerna vill inte ha dessa ensamkommande flyktingbarn trots att de inte vet någonting om deras bakgrund.

Manaf föddes själv i fattigdom, han jobbade ute på gatan (som Farid) när han studerade för att försörja sin familj, så vissa delar i boken har varit självupplevda. Som en anekdot berättar Manaf om första gången han gick till tandläkaren; det var för att han hade en svår infektion i en kindtand. Han säger att man inte går till tandläkare om man inte har råd med maten.

Boken är baserad på självbiografiska inslag och iakttagelser. Manaf sa att han dock inte ville beröra sina egna upplevelser från kriget i boken, för han har inte bearbetat sina känslor från den tiden och har svårt att hantera dem. Han var 17 år när kriget mellan Iran och Irak bröt ut, och han var borta i kriget i 2 år. Han förlorade många vänner och släktingar, och berättar att det finns bara skräck i kriget. Det finns inget romantiskt som i filmerna som skildrar kriget. Och den värld som han kom tillbaka till var inte samma värld som han hade lämnat före kriget. Han skaffade sedan falskt pass och flydde till Turkiet. Hans väg till Sverige har varit lika krokig som huvudpersonens. Han bara nämner också i förbifarten att under hans väg till Sverige hamnade han i fängelse i olika länder.

Under sitt föredrag berör Manaf ämnet främlingsfientlighet. För att illustrera hur illa det kan bli, läser han ett utdrag ur sin bok om första gången Farid möter främlingsfientlighet:

Mot afghaner utgick [Jahan] med en tydlig misstro; han föraktade dem helt öppet som ett obildat folk, medan han betraktade sig och alla iranier som ett civiliserat folk, till skillnad från dem. Det hade jag [Farid] själv bevittnat när jag jobbade på kaféet.
      ”Ni afghaner har glömt att vi iranier, vad vi än må vara, åtminstone i motsats till er afghaner är ett modernt och civiliserat folk, och det är inget ringa övertag”, väste han med ett skämtsamt allvar till en fredlig afghansk arbetare som höll på att äta sin lunch vid kaféet. ”Det har med modersmjölken att göra”, fortsatte han. ”På ytan verkar det vara så att vi alla är lika, men det är vi inte. Ändå är många av mina landsmän beredda att låta er äta mat här bland oss, om ni har pengar förstås, men inte jag.” Med hotfullhet gestikulerade han för att understryka sina ord.
       Och då, mitt under lunchen och utan förvarning, utan att låta den stackars karlen säga någonting i sitt försvar, kastade Jahan sig vildsint på den oskyldige afghanska mannen och misshandlade honom ordentligt. (Viljans väg genom ödets landskap s.61-62)

Trots att de talar samma språk ser vissa iranier ner på afghanska människor. Iran symboliserade det moderna samhället, och afghaner var inte välkomna i det samhället.

Manaf läser ett annat utdrag om Farids möte med polisen, och att det blir viktigt för Farid, för han har sedan tidigare dålig erfarenhet av möte med polisen. Manafs budskap är att om man bemöter dessa barn positivt, kommer de att ge dubbelt tillbaka till Sverige. Vi har alla olika öden och vi måste vara ödmjuka inför varandra. Vi glömmer bort att det finns andra, som inte har det lika bra som vi, därför ska vi vara solidariska mot dem som har det svårt.

Jag har ännu inte läst boken i sin helhet, men dess budskap är att man inte skulle härda ut det hårda livet om det inte fanns kärlek, och om man har lämnat något dåligt bakom sig och kommit till något bra, ska man ta vara på det som är bra i det samhället man kommer till. Dessutom, sist men inte minst, om man är positiv får man mycket tillbaka.

Avslutningsvis vill jag säga att det var ett nöje och en ära att få träffa Manaf Sababi och att växla några ord med honom efteråt. Han är, som sagt ovan, en fantastisk förebild för alla som har haft det svårt i sitt liv, och att det går att komma långt, bara man vill, om man har kärlek i sitt liv samt framför allt om man är positiv.

avatar

Om Cécile Tartar Jönsson

Vill ni veta mer om mig, kan ni läsa mer på: Si vous voulez en savoir plus sur moi, allez sur: www.cecile.cc
Det här inlägget postades i Bibliotek Bibliothèque, Bilder Photos, Böcker Livres, Tankar Pensées. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Manaf Sababis besök på Arlövs bibliotek

  1. avatar Manaf skriver:

    Tack för de fina orden, Cécile. Det var ett nöje för mig också att träffa Dig. Fint&Rikt blogg du har!

    • avatar Cécile skriver:

      Tack för komplimangen och tack själv Manaf, det var verkligen en ära att få träffa dig.

  2. avatar Azar skriver:

    Vilken pajaseri. Herren Manaf tror verkligen att alla svenska befolkningen är dumma! Må kanske vara så men INTE alla.
    Kan någon ställa det enkla frågan till Manaf nämligen hur all i världen kan han prata om religiösa förtryck och motstånd mot iranska regeringen och samtidigt varje år åka tillbaka till Iran och hälsa på sina nära och kära?!
    Tror han verkligen att NI svenskar är så naiva och korkade? Återigen kanske ni är. Men en sak herr Manaf och alla andra så kallad ”flyktingar” ska veta att detta land är förstörd och är på definitiva väg att bli totalt förstörd tack vare sådana som Manaf (så kallad flykting) som inte bara åker och hälsar på ayatollorna i Iran utan herren sett till att alla andra hans närmaste ska kunna åka till Iran och semestra där.
    Dessa herrar och damer som har i själva verket lurat staten Sverige och svenska folket och kallar sig flyktingar tjänar i själva verket iranska islamiska regeringen och mollorna och ännu värre svenskar och svenska politiker blundar för dessa förrädare.
    Dessutom hur kan man vara dyslektiker och ändå klara av att skriva en roman?! Jessus dessa Iranier…. så var inte naiv och tro inte på allt skit som sägs eller skrivs.

    • avatar Cécile skriver:

      Hej Azar!
      Det var intressant att läsa din synpunkt, men tyvärr så hade jag gärna velat att du baserade ditt tyckande på fakta. Dina synpunkter hade du kunnat skriva till Manaf Sababi själv i ett direkt mail till honom, inte som en kommentar till min blogg, som inte alls handlar om det du skriver om.

      Jag träffade Manaf Sababi under ett tillfälle och har återgett vad han har sagt, samt citerat utdrag ur hans roman. Man kan vara dyslektiker och skriva en roman. Han säger det själv ”Skam den som ger sig”, det handlar bara om hårt arbete. Att skriva en roman som dyslektiker är faktiskt beundransvärt.

      Du verkar dessutom ha missat budskapet i mitt inlägg och i hans ord. Läs gärna hela min artikel en gång till.

      Vad Manaf sedan gör på fritiden har jag ingen aning om. Jag vet inget om hans privatliv och vad du skriver om att han stödjer ”ayatollorna” har jag ingen aning om. Men du får gärna hitta objektiv fakta om det och inte ett tyckande.

      Med vänliga hälsningar,
      Cécile

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*