Resedagbok – Frankrike december 2014: en resa 70 år i tiden

0001_oversiktsKarta

(Ce journal de bord, n’est pas traduit en français, mais d’autres photos avec légende en français sont à voir ici sur mon site.)

Fler bilder att se här.

onsdag 10/12

Äntligen!!! Vi passerar precis gränsen till Danmark över Öresundsbron just nu och klockan är strax tolv. Jag hoppade bokstavligen in i bilen när Mats kom och hämtade mig på skolan för en knapp halv timme sedan. Nu är vi på väg till Frankrike, för att överraska min far som fyller 70 år i övermorgon. Han vet inte att vi kommer, så det ska bli roligt att se hans min, när vi anländer, förhoppningsvis i morgon kväll om allt går väl. Ler

Bara drygt 50 km kvar till Rödby, där vi ska ta färjan. Vi bokade biljetten i förväg, för det blev billigare. I stället för 700 DKK betalade vi 300 DKK, det är mer än halva priset, så det är bra. Nu har vi suttit i bilen i mer än en och en halv timme; det ska bli skönt att komma fram och slappa lite på båten. Ler

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så underbart! Solen tittar fram och bildar vackra solstrålar mot den i övrigt mörka himlen och välkomnar oss på vår resa. Vi är framme i Rödby om 5 minuter och klockan är bara 13:45. Ler

Vad glad jag blev! Vi är framme och får åka med båten en halv timme tidigare än bokat, så vi ska åka med båten kl.14:15 i stället för 14:45. Tack!! Ler

OLYMPUS DIGITAL CAMERADet var det äckligaste kaffe jag någonsin druckit. Och de tog 3,99€ för det, det var rena rånet! Ler med tungan ute Men nu sitter vi igen i bilen, mätta efter en inte alls smakrik lunch, Ler och vi väntar på att bogen ska öppnas så vi kan köra i Tyskland. Vi får se hur långt vi hinner köra idag.

Klockan har precis passerat 20:00 och vi kör billigt nerförsbacken på de berömda Kasselbackarna. Mitt i natten. Ler Det är beckmörkt! Jag längtar bara efter en skön säng efter att ha suttit i bilen i mer än 8 timmar nu.
        När vi var hemma, letade Mats efter ett ställe att övernatta på. Det ska ligga ca 75km härifrån. Så vi har cirka 40 minuter kvar att köra innan vi kommer fram. Det ska bli skönt. Jag vill sova. Ler
        Nu har den här långa dagen slutligen kommit till ända. Sängen jag ligger i känns relativt bekväm, men det är som vanligt i Tyskland, när man ber om ett dubbelrum så får man ingen dubbelsäng, Ler utan man får en stor sängstomme med två enkla madrasser, så jag får alltid ligga i skarven, för jag vill ju vara så nära Mats som möjligt. Ler God natt! Vi har drygt 1000km kvar att köra i morgon. Ler

Torsdag 9/12

Tänker på mina kollegor som går till skolan nu och vars lektion börjar om 10 minuter, när klockan blir 8, och jag sitter i en bil på motorvägen i Tyskland. Igen!! Ler med tungan ute Jag har sovit som en bebis. 🙂 Jag vaknade dock mitt i natten och undrade var jag var i några sekunder, innan jag kom ihåg att jag inte låg hemma i min säng, utan i en annan säng mitt i Tyskland. Ler
       Hoppas trafiken fortsätter att flyta och att vädret håller sig till inget värre än det vi fick igår när det var som värst och regnet piskade bilen. Annars var det lugnt på alla fronter igår och jag hoppas att vi kommer fram till vårt mål under eftermiddagen.

Än så länge flyter trafiken på rätt så bra. För drygt två timmar sedan, på minuten nästan exakt 24 timmar efter att vi lämnade Sverige igår, passerade vi gränsen till Frankrike och tankade full tank för drygt 70€. Klockan har nu precis passerat 14 och vi har bara cirka 230 km kvar till vår första etapp: att hälsa på Vanessa, Alban och Tara för en snabb visit, innan vi tar oss vidare till Flavien och mina föräldrar, som inte har en aning om att vi kommer. Ler Det ska bli så roligt att överraska dem. Ler

Nu blev vi av med 26,7€. Ler Det är vad det kostade att köra på de franska motorvägarna. Men nu har vi bara 55km kvar, så vi är framme snart! YES!!

Det har gått många timmar sedan jag skrev sist, och om en halvtimme är det här tosiga dygnet över. 🙂 Men det hände verkligen mycket. Ler 
        Först körde vi till Vanessa, där en liten blyg Tara väntade på oss. Ler Vi hade precis ringt på porttelefonen och väntade på svar från Vanessa, när en av hennes grannar, i höghuset där hon bor, kom och öppnade porten och frågade oss till vem vi skulle. Precis när jag skulle svara så hörde jag Vanessas röst kommande från gatan. Hon hade med sig Tara i sulkyn och hade precis varit på posten för att hämta ett paket. Så på grannens fråga svarade jag: ”Till henne”, pekande på Vanessa. Det blev puss- och kramkalas på gatan innan vi gick upp till hennes lägenhet. Hon hade dock inte arbetat färdigt och skulle leverera saker till sina kunder, så vi fick stanna hos Tara i lägenheten, medan Vanessa först skulle hämta Alban i skolan och sedan gå till sina kunder.
0004        Under tiden fick jag leka med Tara, medan Mats passade på att surfa och ta det lugnt i köket. Efter en stund kom Alban, han fick gå ut med hunden, som började kissa på Vanessas matta och sedan spelade vi TV-spel tillsammans. Tara lekte med mitt hår, hoppade runt, satt i Mats knä tills Vanessa kom hem.
        Vilken skillnad på bara 5 månader, nu kan Tara prata väldigt bra och man kan nästan ha en liten konversation med henne. Hon pekade på olika saker i sitt rum och sa till mig vad det var. Hon vet mycket väl vem jag är. Jag fick många kramar och pussar och jag bara älskar henne så mycket.
        Men för att återgå till min berättelse, innan jag tråkar ut min läsare, Ler så gick vi igen när Vanessa kom hem, och körde till min bror, Flavien. Vi hade ju tänkt överraska honom, eftersom han inte visste att vi skulle komma och sedan skulle vi köra till mina föräldrar, för att överraska dem, då min far fyller 70 i morgon, och jag ville närvara på hans födelsedag.
       Det gick dock inte som jag hade tänkt mig. Det blev nästan ännu bättre. Ler
       Hos min bror var det nersläckt, så eftersom han inte var hemma, körde vi till mina föräldrar direkt och hoppades att de allihopa skulle vara där. Det var de. Ler 
       Vi smög upp för källartrappan och gick in i huset, som vi alla syskon brukar göra. Min far hörde så klart dörren och kom och mötte oss. Vilken överraskning han fick! Han sa:
0006”C’est pas vrai!” (Det är inte sant!) Ler Det är ett sätt att uttrycka sig på franska, när man blir riktigt överraskad. Han trodde väl att det var någon av mina andra syskon, som bor i närheten. Jag fick krama honom jättemycket och säga att det var vår överraskning till hans födelsedag att vi kom idag. Ler Min mor kom sedan – de hade ju faktiskt precis börjat äta – och sa: ”Quelle surprise! Oh! Comme ça fait plaisir!” (Vilken överraskning! Å! Vilken glädje!) Hon fick också en kram och en puss.
        Flavien satt i sin rullstol vid matbordet och bara gapade när han såg mig. Hans min var obetalbar. Ler Men vi varken filmade eller tog bilder i kväll, utan det får vara kvar i mitt minne. Det blev så mycket glädje, och allt extra arbete som jag har behövt lägga ner denna termin, just för att få uppleva detta, det var värt varenda sekund.
        Nu ska jag sova, det har varit en lång dag, men en dröm har gått i uppfyllelse: att få komma tillbaka oväntad hem och se att mina föräldrar och min bror blev oerhört glada och så överraskade av att se mig. Det var riktigt roligt!

Fredag 12/12

Jag trodde jag var på semester. Ler Ja, jag får väl tro att jag är det. Ler 
        Dagen började med en sen frukost vid 10-tiden, då vi för en gångs skull vaknade sent. Vi gav min far en present som Ingrid, Mats mor, hade bett oss överlämna till honom och sedan gick tiden väldigt snabbt, för kl.12 skulle vi vara i en annan by, ca 40 km härifrån för att äta julmiddag med en förening för handikappade människor. Min lillebror, Flavien, sitter i rullstol, eftersom han har drabbats av sjukdomen MS. Sedan två år är han med i den här föreningen som ser till att lagar och regler respekteras och att det blir bättre handikappanpassningar i samhället. Man kan säga att Sverige har kommit oerhört långt när det gäller detta, medan Frankrike fortfarande ligger i lä.
        Det blev i alla fall en mycket trevlig tillställning, där vi satt och åt i fyra timmar. Aperitif, förrätt, huvudrätt, ost och efterrätt. Riktigt gott var det och lagom avvägt, vi blev mätta och nöjda. Ler En blind kvinna läste sånger på blindskrift i ett skrivhäfte och sjöng fina och djupa sånger, bl.a. om en blind man vars ögon kunde se det många friska ögon inte kan, dvs. hopp, vänskap, kärlek och broderlighet. Mycket vackert.

0008 0011 0012 0013 0016 0017

0010 0015

         Efter middagen körde vi till min bror, där jag klippte hans hår och på väg hem tillbaka till mina föräldrar hade jag tänkt stanna hos min lillasyster och överraska henne. Men det var helt nersläckt hos henne, så vi körde hem till mina föräldrar.

Lördag 13/12

Dagen slutar om 40 minuter, och jag ligger äntligen i sängen, så det är dags att summera dagens händelser.
       Efter frukosten körde vi, Mats och jag, till min lillebror Joël, som bor knappt 1 km från mina föräldrar, för att överraska honom. När vi kom till honom, var han dock inte hemma, och eftersom bakdörren till garaget inte var låst kunde vi komma in i huset och överlämna våra presenter till dem. Jag visste att Joël har två hundar, som vi inte hade träffat tidigare och jag förväntade mig att de skulle ”vakta” huset, eftersom de inte känner oss. Men när vi kom blev det lite roligt. Den ena skällde visserligen på oss, dock glatt med viftande svans, medan den andra rymde ut så fort jag öppnade den olåsta dörren. Snacka om vakthundar! Ler
0019         Vi körde i alla fall vidare till min andra syster, Pervenche, som bor ca 5 km från mina föräldrar. Hon och hennes man, Mathieu, och deras två barn, Naël och Éden, var i alla fall hemma. När vi knackade på dörren, öppnade Mathieu och han blev helt mållös. Pervenche skojade med en ”Vad gör ni här?”, innan hon kramade mig och grät av glädje av att se mig och det var väldigt trevligt att se. Hon höll på att laga lunch och vi blev inbjudna att äta med dem. Just nu förbereder hon en sorts examen, för att kunna få ett diplom, som sedan kommer ge henne möjlighet att öppna en cateringsfirma. Så vi fick smaka på en riktigt god bräserad fläskgryta med honung och ingefära.
  
0025       Vid 2-tiden körde vi tillbaka till mina föräldrar och fick höra när vi kom att Joël hade ringt och varit riktigt arg, för han hade upptäckt att vi kommit in i hans hus medan han var borta. Ler Han kom i alla fall under eftermiddagen med sin flickvän, Florie och deras dotter, Chaïli, som är knappt 3 månader gammal. Jag fick hålla henne lite, men hon skrek väldigt mycket. Joël sa att hans stackars lilla dotter hade gråtit nu i 3 dagar, men de visste inte riktigt varför. Jag lyckades få henne lite lugn en stund, så det var lite mysigt att kela med en liten bebis.
           När Joël och hans flickvän gick hem, lagade jag mat; vi åt, och spelade ett spel med min far och Flavien, som också var här på besök.
           I morgon kommer vi att köra tillbaka till Vanessa, där vi ska tillbringa en hel vecka tillsammans med henne.

Söndag 14/12

Vi lämnade mina föräldrar i eftermiddags och körde först till Pervenche igen för att snacka en stund innan vi körde till Vanessa på kvällen. Jag körde i nattmörker trots att klockan inte var mer än kl.18 på kvällen, och det var ansträngande.
0032         Tara är fortfarande urgullig, och i kväll när jag skulle gå ut med Vanessa, för att hålla henne sällskap när hon gick ut med hunden, stod Tara i hallen och sa: ”Non, non!” som om hon trodde att jag skulle lämna henne igen, som jag gjorde i torsdags, då hon enligt Vanessa, hade skrikit ”Cécile, Cécile, Cécile” och slagit på fönsterrutan efter att jag hade gått i torsdags kväll. 🙂 Men nu ska vi vara här en hel vecka, och vi får se vad vi hittar på. Ler

tisdag 16/12

Tiden går för fort. I morse följde jag med Vanessa, när hon lämnade Tara i förskolan, för jag skulle hämta henne själv kl.12, då Vanessa skulle jobba och bad mig hämta henne. Vanessa kom faktiskt hem precis kl.11:45, när jag förberedde mig för att gå och hämta Tara, så vi hämtade henne tillsammans, och det var roligt för när vi kom och hon såg oss, så sprang hon mot mig med öppna armar skrikande mitt namn, och jag fick en riktigt stor kram. Det var så gulligt att hon gjorde det, för Vanessa stod ju bredvid mig, så hon hade kunnat springa till sin mor, men hon valde mig idag, som om hon visste att jag behövde det. Rött hjärta
        Annars har det inte hänt något speciellt, mer än att jag lekte hela dagen med Tara igår, medan Vanessa var på jobbet (Tara går bara i förskolan 2 dagar i veckan), och i eftermiddags promenerade vi i staden och uträttade olika ärenden medan Tara sov i sin sittvagn.
0041        I morgon ska vi köra till Flavien igen, för Mats ska ta bilder på honom, för min mor vill skriva en bok om hans sjukdom, och hon behöver en proffsig omslagsbild, så hon bad Mats att ta bilden.

 

Fredag 19/12

Nu när vi sitter i bilen igen på väg till min syster Delphine i Lyon, kan jag summera kort de senaste två dagarna.
         I onsdags körde vi till Flavien och hade en fotosession med honom, vi åt lunch hemma hos honom och körde sedan tillbaka till Vanessa.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA         Igår hjälpte jag Vanessa med att lämna Tara på förskolan klockan åtta på morgonen, och hämtade henne kl.12. Det var roligt att få göra det. På eftermiddagen var jag hemma med Tara och Alban vars idrottslärare var sjuk, medan Vanessa jobbade. Tara somnade i sin säng på eftermiddagen, men vaknade av att hon hade kissat i sängen, så jag fick byta kläder på en liten arg flicka, och sedan fick jag trösta henne. Hon kände sig så trygg i min famn att hon somnade igen i mina armar. 0057När jag försökte lägga henne ifrån mig, vaknade hon till och skrek och slog igen sina små armar runt min hals, för att somna om på nytt. Så jag fick ligga i soffan med min älskade guddotter i famnen tills hon vaknade av sig själv igen. Jag vet inte vad hon gjorde på skolan igår, men hon var riktigt trött. Ler 
          Nu är vi i alla fall på väg till Delphine med Tara i baksätet. Det ska bli trevligt.
          Hur kan en dag egentligen gå så fort? Det är så ofattbart.
          Efter ca 45 minuters körning i förmiddags kom vi fram till Delphine. Tara hade tyvärr somnat i bilen och kissat på sig, så det var en liten katastrof när vi kom fram, att jag fick byta på henne med en gång. Sedan fortlöpte dagen väldigt väl. Delphine som arbetar som dagmamma hade två barn att passa idag, varav det ena var en liten flicka, som Tara redan hade träffat i somras, så det var lite roligt att se henne igen. De lekte tillsammans, alla fick mat, någon fick ta en tupplur, men inte Tara som inte vågade. Sedan hämtade vi Delphines båda barn, Swan och Mily på deras respektive skola. Några barn sprang ut ur skolgården skrikande med starkt glädjeutrop: ”Det är jullov!!”
          När klockan var 16:45 körde vi hem. Men det tog oss nästan 45 minuter att komma ut ur Lyon på grund av trafikstockningar. Bara att köra över en bro på ca 250 m över Rhone-floden tog närmast 25 minuter. Det hade gått fortare att gå. Ler Sedan fastnade vi i en annan trafikstockning på grund av en olycka på motorvägen, så det tog oss 2 timmar att köra de ca 50 km som det tog oss 45 min att köra i förmiddags. Helt galet!
          Nu är jag helt slut, vi har bara två dagar kvar hos Vanessa. Jag kommer att sakna henne såååååå mycket!!! Rött hjärta

Lördag 20/12

Idag har vi ”turistat” lite. Ler Vi körde till Saint-Étienne och såg ”le musée de la mine” (Gruvmuseet), som handlar om kolbrytning i regionen, där det fanns de största kolgruvorna i Frankrike.

0078  0083

0084  0087  0094

       Gruvan där museet finns var inte den största, men den var ändå så pass stor att 1100 gruvarbetare arbetade där.
       I inträdet som kostade 6,4€/person (Tara kom in gratis Ler) ingick en guidad visning i en del av gruvgångarna som lämnades kvar efter att gruvan stängdes 1973. Guiden pratade väldigt snabbt på franska så klart, så jag hann tyvärr inte översätta allt till Mats. Intressant fakta som jag kommer ihåg var att från 1946 förstatligades gruvan och gruvarbetarna fick bättre arbetsvillkor med bättre lön, och bättre skydd och arbetskläder. Dessutom skapades ett stämpelsystem, så att man hade bättre kontroll över vilka som arbetade nere i gruvan. Varje gruvarbetare fick ta en bricka med ett identifikationsnummer, när de hämtade sina lampor innan de gick ner i gruvan.
OLYMPUS DIGITAL CAMERABrickan lämnade de till hissvakten, och de fick tillbaka sin bricka när de kom upp till ytan igen. Om hissvakten hade någon bricka kvar när alla gruvarbetarna hade kommit upp i slutet av dagen, då visste man vem som saknades.
        Den gruvgången som vi besökte var bara 7 m under markytan; vi fick åka hiss ner och se hur de olika gruvarbetarna hade det vid olika årtal.
0096Det fanns gruvor som kunde vara 700 till 1000 m djupa. De flesta gruvarbetarna arbetade nästan nakna, då det var mycket varmt i gruvorna. Ju längre ner man kom, desto varmare var det. Dessutom var det ett mycket fysiskt arbete och de svettades mycket. I samband med att gruvarbetarna fick bättre arbetsvillkor, fick de också duschar på sin arbetsplats.
        I alla fall var allting mycket intressant. Det var spännande att få besöka en gruva, särskilt med tanke på att vi befann oss i en av de gruvorna som hade störst betydelse för den industriella revolutionen på 1800-talet i Frankrike och dessutom för återuppbyggande av landet efter andra världskriget.
        I morgon är det vår sista dag hos Vanessa. Vi ska fira en liten fransk jul tillsammans. Ler Och på måndag morgon bär det av mot äventyret i Bretagne, med ett litet stopp i en by, Oradour-sur-Glane, som dessvärre har en mycket tragisk historia. Men det kommer jag berätta om mer, när vi har varit där i övermorgon. Ler

Måndag 22/12

Medan Mats kör och det ändå är dimmigt ute, så man inte kan se landskapet, kan jag skriva en liten stund.
        Igår söndag firade vi jul i förskott med Vanessa. Vi åt små tilltugg och sniglar till förrätt, kalkon till huvudrätt och en ”bûche de noël glacée” (glassjulkaka). Jag vill bara nämna att jag inte äter sniglar. Dels tycker jag inte att det smakar gott, dels kan jag inte begripa att man vill inmundiga något liknande. Örk! Besviken
        Efter maten spelade vi TV-spel, Vanessa gjorde örhängen till mig, vi gick ut med hunden och sedan gav vi varandra våra julklappar. Det var en härlig dag.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA 
        Vi lämnade Vanessa och Tara för cirka en timme sedan vid kl.7:40, och nu är vi på väg till vårt nästa resmål, Oradour-sur-Glane för ett litet turistiskt historiskt stopp innan vi kör vidare till Bretagne, för att fira jul med hela min familj.
       

OLYMPUS DIGITAL CAMERADimman har nu lättat och solen går upp över ett frostat landskap, det är otroligt vackert med den skära molnfria himlen, men det går inte att ta en bra bild på det från en körande bil. Ler
        Vi har cirka en timme kvar till vårt resmål, som vi kommer att nå vid tolvtiden om trafiken fortsätter att flyta så bra. Det är dessutom helt underbart väder med skinande sol och klar kylig luft. Härligt!

0160_Oradour2

0168Jag befinner mig just nu mitt i en ödelagd by. Vi är i den gamla Oradour-sur-Glane, vars hundratals invånare mördades av nazisterna den 10 juni 1944. Byn lämnades kvar i ruiner som ett memorial, för att man aldrig skulle glömma de grymheter som nazisterna utförde.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA        Den där dagen i juni 1944 stängdes byns kvinnor och barn in i kyrkan som sedan brändes av nazisterna, medan de män som inte blev skjutna stängdes in i en lada, som också sattes i brand och gick samma tragiska öden till mötes som kvinnorna och barnen. Det var väldigt känslosamt att gå in i det som återstår av kyrkan. Nu går vi runt i byn och Mats tar några bilder.

Tänk att det är exakt 70 år sedan detta hände.
        Solen skiner från en klarblå himmel, det ligger en tystnad över byn; endast kraxandet från några kråkor och flodens porlande hörs i bakgrunden. Som för att påminna oss såväl om döden som att livet går vidare, men att man inte får glömma det som har skett, utan man måste föra historien vidare, för att de nya generationer som aldrig kommer mer ska få uppleva det som hände.

0174OLYMPUS DIGITAL CAMERA01850201OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det tog oss 4 timmar att gå runt i den ödelagda byn, vars 642 invånare massakrerades och brändes av nazisterna. Byn var faktiskt väldigt stor, trots det fåtaliga antalet invånare. Mycket intressant och tagande var det att gå runt här. Nu ska vi sitta i 5 timmar i bilen, till nästa resmål: Bretagne.

Frankrike är ju känt för att vara ”matlandet”, men tro inte att du kan äta efter kl.14 eller tidigare än kl.19 på kvällen.
         Eftersom vi hoppade över lunchen, då vi tillbringade 4 timmar i Oradour, så tänkte vi leta efter ett ställe att äta och tanka bilen. Vi hittade först ett tankställe, sedan fick vi leta efter någonstans att äta. I en by var allt igenbommat, i en annan var det en enkelriktad gata precis utanför restaurangen som vi såg och eftersom vi hade massa bilar bakom oss, körde vi vidare. Vi kom sedan in på motorvägen där vi körde kilometer efter kilometer utan att det kom något matställe.
         Klockan 18:15 hittade vi i alla fall äntligen ett fikaställe. Vi stannade och tittade på deras meny, och medan vi stod här och diskuterade vad vi skulle ha, sa servitören att de inte serverade förrän kl.19. Eftersom vi hade så många kilometer kvar att köra bestämde vi oss för att köra vidare. Vi körde en hel timme till, så att vi skulle vara på den säkra sidan och hittade ett nytt matställe, som gav intrycket av att precis ha öppnat. Kocken tände till och med lamporna ovanför sin serveringslucka medan vi stod där och tittade på menyn. Vi var deras första kunder för kvällen. Han var inte heller så trevlig, och trots att maten nyligen borde ha varit tillagad, så var mina grönsaker nästan kalla och Mats entrecote, som stektes medan vi väntade, var inte likadant stekt överallt. Vi blev i alla fall mätta, och nu har vi de sista 200 km att avverka. Ler

tisdag den 23/12

0262   0253_141223-24 Mt St Michel   0351

OLYMPUS DIGITAL CAMERAÅ! Vad glad jag är! Det blev en riktigt härlig dag i Le Mont-Saint-Michel. Det är en medeltida by, som ligger på en ö, vars topp ”pryds” av ett kloster från 1000-talet. Vädret var med oss, lite blåsigt, men inget regn och när vi hade 5 km kvar till vårt resmål, trädde det helt plötsligt fram, upplyst av solen, som om det välkomnade oss. Det blev en sådan ”waow-upplevelse”, när solen belyste klostret på ön i horisonten.
        Vi fick parkera bilen på en parkering tre kilometer från ön. Från parkeringen gick gratis bussar till ön, men vi valde att gå i stället; enligt skyltarna skulle det ta 40 minuter att gå, men vi kände att vi behövde lite motion. Ler Det tog oss ca en halv timme eftersom vi stannade på vägen för att ta bilder. Det hade vi inte kunnat göra om vi hade tagit bussen. Ler
0270        Det blev verkligen en underbar upplevelse idag. Väl framme på ön, kom vi in i en medeltida by med trånga gator och gränder. Vi började med att sätta oss på ett crêperi för OLYMPUS DIGITAL CAMERAatt äta pannkakor och ta en kopp kaffe, för drygt 17€, innan vi vandrade runt i byn och på byns ringmurar, där man hade en mäktig utsikt över havet runt ön.  Det var ebb, så man kunde se den vidsträckta havsbottnen.
        Nu är vi trötta efter att ha gått runt, och vi kör tillbaka till Saint-Méen, där min syster hittade en ”gîte” (en sorts vandrarhem), där hela min familj kunde träffas så att vi kan fira jul tillsammans på torsdag. Vi kom dit vid 22:30 igår kväll. Det är ett väldigt stort hus med många sovrum, flera badrum, en bastu och en utomhuspool. Mats och jag har fått ett eget rum som har direkt förbindelse med Pervenches och Mathieus sovrum med ett gemensamt badrum emellan. Det är en mysig stämning i hela huset.

Onsdag 24/12

0371_141223-24 Normandie-olika platser

Vad gör man inte för Mats skull? Ler Klockan har precis passerat 7 på morgonen, det är beckmörkt och vi sitter i bilen och ska köra nästan 200 km till en del av de platser i Normandie, som Mats vill besöka. Jag är dödstrött, varför gick man upp från sängen? Ler

OLYMPUS DIGITAL CAMERA8:10 solen går upp, horisonten lyser i ett gult streck. Vi tankar bilen och ska fika lite också, för det har inte blivit någon frukost ännu, eftersom vi körde så tidigt, medan alla andra sov. Ler

OLYMPUS DIGITAL CAMERAVi är nu i Normandie och kör på smala grusvägar, med täta och högväxta häckar på ömse sidor av vägen. Mats berättar att de allierades stridsvagnar under invasionen av Normandie hade svårigheter att ta sig fram på grund av dessa svårgenomträngliga buskar som kantar vägarna tillsammans med både diken och vallar bestående av buskarnas kraftiga och täta rötter.
         När vi passerar små vattendrag, berättar Mats vidare att tyskarna översvämmade vissa områden i Normandie för att hindra de allierade att ta sig fram.
0389         Nu är vi tillbaka på en stor väg, som ska ta oss fram till byn Sainte-Mère-Église, som blev känd för att en brittisk fallskärmshoppare fastnade med sin fallskärm i kyrktornet, blev hängande där och fick hjälplöst titta på när hans kamrater blev ihjälskjutna. Han blev sedan tillfångatagen av tyskarna. Nu ska det finnas en docka som symboliserar händelsen. Det får vi se när vi kommer fram.
         Vi är framme men det regnar så mycket, så vi har tagit skydd i en liten bar-pizzeria mittemot den berömda kyrkan med sin hängande fallskärmshoppare. Baren heter Le Normandy och är inredd och dekorerad i 40-tals stil med soldatdockor i naturlig storlek.
         Det är inte bara 40-tals känsla vi fick tack vare dekorationen i baren, utan vi fick också en känsla av de svåra umbäranden som kunde uppstå då, när strömmen nu gick gång på gång i restaurangen. Ler

OLYMPUS DIGITAL CAMERA 0385 OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERAJag sitter just nu kvar i bilen, medan Mats är ute och tar bilder i det finfördelade regnet som faller över bunkerlandskapet i Saint-Marcouf de l’isle. Här finns 21 bunkrar från andra världskriget, men eftersom museet är stängt (de har enbart öppet från april till november) så vet jag inte så mycket. Ler Trots att museet är stängt, är vi inte de enda besökarna. En brittisk registrerad bil har stannat bredvid oss. En man har precis gått ur bilen och tar bilder med sin mobilkamera. Ler Som Mats är han ute i regnet och dokumenterar. Ler

0413Vädret har lättat, molntäcket spricker och en bit av blå himmel syns över havet, men det är blåsigt och kyligt på Utah Beach.

0440Nu fortsätter vi mot den klippiga stranden La Pointe du Hoc, där 225 soldater, så kallade Rangers, landsteg för exakt 70 år sedan och intog tyskarnas försvarsanläggning genom att klättra upp för dem med hjälp av repstegen. Av dessa 225 soldater överlevde knappt 100.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA   0470   0473

Sista resmål för dagen, Mats vill se en tysk militär kyrkogård innan vi kör tillbaka till huset.

04820484OLYMPUS DIGITAL CAMERA0488

Det har varit en lång och intensiv dag, men väldigt givande. Vi hann med så mycket. Nu ska vi köra tillbaka de drygt dryga 200 km som vi har till huset. Ler

Lördag 27/12

0943_141227-29 Normandie-olika platser2

Det var mäktigt att vara på Omaha Beach även om det blåste rejält. Att tänka på alla dessa unga män, som offrade sina liv just här för att befria Europa för exakt 70 år sedan, är gripande.

0722   0723   0726

0774Vi har precis ätit lunch i ett litet crêperi i Colleville-sur-Mer nära Omaha Beach, och nu när vi körde en kilometer kom vi fram till en kyrka framför vilken det hängde en stor affisch med en bild på samma kyrka tagen för 70 år sedan då amerikanerna intog Normandie. Det finns fler bilder i hela byn, som blev hårt drabbad under landstigningen i juni 1944.

0814Mats har stannat bilen och står utanför och tar bilder på hisnande klippor. Det var inte riktigt planerat, då vi inte hade tänkt köra ända fram till kustlinjen. Men vi har nu precis kört nerför en liten smal stig, som ledde oss till en underbar utsikt. Långt bort ser man i havet rester av vrak från dagen-D.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA        Precis när jag frågade Mats hur långt nerför klipporna man kunde köra fick jag svar på min fråga. Vägen var blockerad av en jordhög och tog ändå slut knappt 10 meter efter jordhögen. Ler Så nu vänder vi och kör upp igen och vidare.

Vi lämnar nu ”Batterie de Longues”, där vi såg ett luftvärnsbatteri med några bunkrar med kanoner, vilka var en del av tyskarnas försvarslinjer. Detta batteri är tydligen det enda där originalkanonerna finns kvar.

0789  0791  0802

Även i min vildaste fantasi hade jag inte kunnat tänka att det skulle bli så bra som det blev. Ler Efter det sista besöket i Arromanches i spåren efter Dagen-D, körde vi på måfå mot Bayeux, där vi ska se den berömda Bayeux-tapeten i morgon, och letade efter ett boende för natten.

0821OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA0851

0858Vi kom faktiskt fram till ett tvåstjärnigt hotell på en trång gata i Bayeux centrum, två minuters gångavstånd från museet med tapeten. Vi fick deras minsta sovrum med nr 7, mitt lyckonummer. Ler Just nu sitter vi i hotellets restaurang och fick precis vår mat, när jag var på väg att skriva att vi väntade på den. Så nu måste jag äta, jag har inte tid att skriva mer. Ler

Det var gott! Lyrtorsk med pressad potatis och en specialitet från Normandie ”douillon de pomme” som efterrätt. Det var ett helt varmt äpple täckt med en söt smet och flytande hemmagjord karamellsås. Helt underbart värmande och gott, men riktigt mättande. Ler Mats drack tre öl och tog en kopp kaffe, och hela kalaset kostade 52,8€. Det var helt ok. Ler 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA 0864 0865 OLYMPUS DIGITAL CAMERA

        Vi ska vara två nätter på det här hotellet, vilket kostar oss 110 €, exklusive frukost, som kostar 9,95€ per person. Vi kommer att unna oss det i morgon, för vi har ju semester. Ler

Söndag 28/12

0921

Nu är jag trött i ryggen. Ler Vi har stått mycket idag. Först såg vi Bayeux-tapeten i förmiddags, och nu är vi precis klara på museet ”Memorial de la bataille de Normandie”, också i Bayeux, 15 minuters gångavstånd från tapet-museet, som i sin tur ligger 2 minuters gångavstång från hotellet. Jag sitter på en stol och skriver min resedagbok.
0884       Bayeux-tapeten tillverkades cirka år 1070. Den är ca 70 meter lång och med en stor detaljrikedom med garn i olika färger visar tapeten hur Vilhelm Erövraren, Hertig av Normandie, erövrade England år 1066 och blev Englands kung.
0885       På museet fick vi en audioguide och för första gången på ett museum i Frankrike kunde Mats få en egen audioguide på svenska!! Ler Jag behövde inte översätta något. Ler Mats sa att det faktiskt var mycket bra svenska i audioguiden. Rösten berättade om de olika scenerna på tapeten, och med de nummer som fanns ovanför varje scen på tapeten kunde man gå längs tapeten och följa hela berättelsen om Vilhelm Erövraren.
       Tapeten beställdes av Vilhelms halvbror och visades i katedralen i Bayeux för att påminna om erövringen av England. Det var tydligen medeltidens propaganda. Ler

0886    0881   0894

Jag hann inte skriva färdigt på museet för det var lite mer att se, så jag får avsluta nu, när vi är tillbaka på hotellets restaurang och ska äta lite och skriva vykort, som säkert kommer fram efter oss, eftersom vi kör hemåt i morgon. Ler
        Det var mycket intressant på museet, som handlade om landstigningen i Normandie (servitören kom med maten, så jag får fortsätta skriva sedan Ler).

Nu är jag klar med min ”omelette campagnarde” och smuttar på min ”kir Normand”, som är normandisk cider med lite saft, så jag kan skriva färdigt. Ler 
        Museet handlar som sagt om landstigningen i Normandie den 6 juni 1944 och om slagen som följde i Normandie-regionen samt om befrielsen av norra Frankrike. Bayeux, där vi befinner oss nu, blev faktiskt den första staden som blev befriad av de allierade.
        På museet fick vi se hur de allierade byggde två tillfälliga artificiella hamnar för landstigningen, i Omaha Beach och Arromanches, där vi var igår. Endast i Arromanches finns det rester kvar, som vi såg igår. Mellan den 18-22 juni 1944 var det den värsta stormen på 40 år, som förstörde båda hamnarna. Hamnen i Omaha Beach blev så förstörd att den övergavs.

0916  0917  0918  OLYMPUS DIGITAL CAMERA

         Att vi under veckan körde till de här små byarna i Normandie; såg de svårgenomträngliga snåriga häckarna; var på Pointe du Hoc, där Rangers tog sig upp för klipporna under landstigningen; besökte bunkrar i tyskarnas försvarslinjer; gick på stränderna Utah Beach, Omaha Beach och Arromanches där de avgörande slagen skedde; allt det här innan vi avslutade med museibesöket i eftermiddags, gjorde att jag kunde ta till mig all det fakta som man skulle läsa på de olika planscherna på museet, och det var verkligen intressant att få se de platserna i verkligheten, och kunna skänka en tanke till alla dessa män som offrade sina liv, för att Frankrike skulle befrias, så att jag idag tryggt och säkert ska kunna besöka alla dessa platser i ett fritt land.
        På museet fick vi se ett svart-vitt reportage från 1944, som visade hur soldater skapade en sorts ”kniv” som de svetsade fast på vissa stridsvagnar, för att ta sig igenom häckarna. De använde sig av stridsvagnshinder som de demonterade och svetsade ihop till dessa ”knivar”.

Sista natt utomlands för detta år. Ler I morgon kör vi hem från det här fantastiska soliga vädret som vi har haft idag till snökaos enligt källor hemifrån. Ler
        Efter maten i kväll satt vi kvar vid matbordet på hotellets restaurang och jag skrev 48 vykort för hand. Ler Jag har väldigt ont i min högra tumme nu. Ler

0938     0939

      Det har varit en mycket trevlig, spännande och lärorik resa. Jag är väldigt nöjd. Ler Vi får se när nästa resa blir av. Men nu har man många fina minnen att tänka på tills dess. Ler

måndag 29/12

0946Det är nästan obeskrivligt. Vi körde tillbaka till Arromanches nu vid kl.9, och det var ebb, så vi kunde gå på havsbottnen mot de närmaste vraken. Nu är vi tillbaka på utsiktspunkten där vi kan se hela bukten och alla vrak som havet dolde för oss för två dagar sedan. Solen går upp och det är så otroligt vackert.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA09600962OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Waow! Det var ännu vackrare i verkligheten än på alla bilder jag har sett med den ihåliga och spetsiga klippan i L’Étretat.
         Vi körde på motorvägen, när jag såg en skylt om det berömda franska landmärket, så jag sa till Mats att vi skulle köra dit, när vi ändå var så nära (25 km från där vi då körde på motorvägen; det kan man kalla nära, när man redan har kört så många kilometer). Jag lovade honom en hisnande utsikt, och jag fick mer än jag lovade. Det var obeskrivligt vackert med den vita klippan som kastar sig i det blågröna vattnet.
         Med den här vackra bilden på näthinnan, är jag redo att lämna Frankrike för denna gång. Ler

OLYMPUS DIGITAL CAMERA  1020  1012

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

tisdag 30/12

Hemma igen. Hemresan var dryg igår. Jag var rädd ibland att vi inte skulle klara det. Vi körde i ett streck från Normandie, med de små avstickarna på förmiddagen tillbaka till Arromanches för att uppleva stranden när det var ebb, och sedan stannade vi i L’Étretat för att se den berömda klippan, vilket gjorde att vi egentligen kom rätt sent iväg från Frankrike, och vi kom hem kl.6:30 i morse. 1023Jag kunde knappt hålla ögonen öppna där jag satt på passagerarsättet medan Mats körde, och jag hoppades verkligen att han inte var lika trött som jag, för då skulle vi aldrig ha kommit fram. Men vi hade förberett några koffeintabletter att ta i nödfall, och det fick Mats nytta av i natt, när det snöade och regnade på de tyska och danska motorvägarna.
        Jag kan också säga att det verkligen blev en dyr hemresa med alla vägavgifter. Vi har aldrig passerat så många ”péage” (vägtull) som nu när vi reste hem från Normandie. Sju stycken passerade vi i hela norra Frankrike innan vi passerade gränsen till Belgien. Och billigt vad det inte. Totalt blev det 28,6 €. Det dyraste var dock att ta oss från mina föräldrar i Centrala Massivet till Normandie; då passerade vi tre péage vilka kostade oss totalt 46,2€. Om vi nu räknar alla vägtullar vi har passerat under resan, från vår första resdag som kostade 26,7€, har vi betalat totalt 101,5€ (nästan 1 000 svenska kronor). Bara i vägavgift! Det är en massa pengar! Förvirrad
         Som avslutning måste jag ändå berätta något lite roligt. Ler Precis när vi hade kört över Öresundsbron och skulle köra igenom ”bizz-filen” så vinkade en tulltjänsteman framför bilen och bad oss att stanna. Vi hade 20 minuter kvar att köra och det sista vi ville var ju att bli stoppad av polisen. Irriterad Han bara ställde några frågor, om var vi kom ifrån, och vems bilen var. Han skojade också om att han inte kunde se om det fanns någon gömd i vårt baksäte, för vi har svarta ”gardiner” innanför rutorna vilka förhindrar insyn i bilen.Ler  Vi var i alla fall inte intressanta för dem, så de lät oss köra vidare. Ler Men det kändes lite roligt att man inte har sett en polisman på hela resan; vi har kört till Frankrike nästan varje år (ibland flera gånger per år) i tio år och det var första gången vi blev stoppade. Hemma. Ler På Öresundsbron.
         Nu är i alla fall den här resan slut. Det har varit intensivt, roligt, känsloladdat och lärorikt. Och många av mina och Mats drömmar har uppfyllts. Han ville se stränderna i Normandie, jag ville se Bayeux-tapeten och L’Étretat. Nu är det skönt att vara hemma igen, till nästa resa. Ler

Rött hjärta

avatar

Om Cécile Tartar Jönsson

Vill ni veta mer om mig, kan ni läsa mer på: Si vous voulez en savoir plus sur moi, allez sur: www.cecile.cc
Det här inlägget postades i Bilder Photos, Resedagbok, Tankar Pensées, Utflykter Excursion. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*