Lova att du kommer tillbaka – Promets que tu reviendras

(Cet article n’est pas traduit en français, car je n’ai pas pu trouver si ce livre a été traduit en français. Le titre original est “Just Send Me Word: A True Story of Love and Survival in the Gulag”. C’est une histoire fantastique, qui je l’espère sera traduite en français un jour, car elle en vaut vraiment la peine.)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kärleken övervinner allt.

Vilken historia! Jag fick tipset i en bokklubbstidning om den här boken “Lova att du kommer tillbaka” av Orlando Figes. Berättelsen lät så spännande att jag bad biblioteket i Arlöv att köpa in boken, så att jag kunde få läsa den. Och jag blev inte besviken! Den här berättelsen är fantastisk!
       Så otroligt spännande! Inte av den spänningen som man kan känna när man läser en deckare, utan det känns snarare så att man är med huvudpersonerna och får följa varenda en av deras känslor. Två människor som älskar varandra så djupt, och som står ut med att vara åtskilda i åratal, skickar brev till varandra under nästan 10 års tid, och väntar på varandra.
       Deras brev lämnades till Moskva Memorials forskningsavdelning, och hela boken är baserad på deras brev och intervjuer som författaren hade med dem i början av 2000-talet.       

Vad handlar boken om?
Lev och Svetlana träffas 1935 på Moskvauniversitetet. “Det var inte kärlek vid första ögonkastet, båda är ense om det”, skriver författaren alldeles i början av boken. Men Svetlana hade väckt något hos Lev. De umgås, blir vänner och ser sig som ett par, men andra världskriget kommer och skiljer dem åt.
       I juni 1941 skickas Lev till fronten för att slåss mot tyskarna, då visste han inte att han inte skulle få träffa Sveta, som han ofta kallade henne, på nästan 13 år.
       Under kriget blir Lev tillfångatagen av tyskarna, och eftersom han kan flera språk får han arbeta som tolk för tyskarna. Detta vet han då inte att det kommer att stå honom dyrt.
       1945, när kriget är slut, förhörs han av sina egna, Sovjetunionens säkerhetstjänster, och blir anklagad för att ha varit tysk spion. Efter tortyrliknande förhör blir han lurad att skriva under en bekännelse, som ger honom 10 år i gulag, arbetsläger, som straff. Trots att han alltid förnekat det han anklagats för, blir han ändå skickad till arbetsläger i Sibirien i slutet av november 1945. Då har han inte träffat Sveta på 4 år.
        I gulag är det omänskliga förhållanden som råder. Men Lev har ett ljus i sitt liv, han får brev från Sveta och han skriver till henne. Det är farligt. Deras brev smugglas av så kallade fria arbetare, som arbetar i gulag tillsammans med fångarna. Den här brevsamlingen är unik i sitt slag; den är enorm, Sveta skickade 599 brev till Lev och Lev skickade 647 brev till Sveta. De är en obruten serie numrerade brev. Nästan inga andra människors brev från den tiden återstår, då många som skickade eller fick brev från fångar i gulag riskerade själva sitt liv, och därför har många brev förstörts av ägarna. Dessutom var brev som skickades ut från lägren och brev som kom in till fångarna censurerade, men Levs och Svetlanas brev genomgick ingen censur, då de smugglades, och därför är deras berättelse unik och väldigt spännande.
       Man får verkligen en inblick i livet i gulag och i Moskva under efterkrigstiden.

Vad tyckte jag om boken?
Jag rekommenderar alla som älskar sanna historier att läsa den här boken. Författaren har inte ens “romantiserat” Levs och Svetas kärlekshistoria. Det behövs inte. Man blir uppfylld av Levs och Svetas kärlek, som inte yttras tydligt, men som känns mellan raderna. Man blir upprymd av det mod som dessa två älskande har, och vad de riskerar för att till slut äntligen få leva tillsammans.
       Jo, boken slutar lyckligt. Även om man kanske inte borde säga det. Ler Men det är inte slutet som är viktigt i den här boken, utan det är resan till det här lyckliga slutet som Lev och Sveta får uppleva, med all den själsliga styrka som det krävdes för att komma dit.
       Jag är imponerad. Dessa två människor är underbara att lära känna via Orlando Figes fingrar.

Jag skulle kunna fortsätta skriva hela natten om dessa två människor, men det är bättre att ni läser boken. Jag vill bara avsluta med ett tänkvärt citat. Detta skriver Lev till Sveta 1947, efter ett år i gulag. Han har så rätt:

“Materiella tillhörigheter är så oviktiga i en människas liv, de är inte värda vare sig bråk eller trasiga nerver.” (Lev 1947)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA        OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Svetlana och Lev –  1935 och 2002

avatar

Om Cécile Tartar Jönsson

Vill ni veta mer om mig, kan ni läsa mer på: Si vous voulez en savoir plus sur moi, allez sur: www.cecile.cc
Det här inlägget postades i Bilder Photos, Böcker Livres, Tankar Pensées. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*